ghanavolontarer

La mina videor från systemkameran i lite proffsigare händer och hoppas att lilla larsson lägger upp en awesome video här under kvällen. Nu har vi bara de här sista dagarna av veckan kvar i skolan, sen går vi in i tre veckors ledighet. Alla andra går på praktik men vi fick räkna volontärarbetet i Ghana som vår praktik och därför får vi äntligen lite välbehövlig ledighet nu. Under denna ledighet hoppas jag att vi båda får jobba lite och att vi lyckas komma igång ordentligt med projektarbetet. Den bästa biten är fixad, bara den tråkiga delen kvar..

Josefine

Jag har tjatat väldigt länge om att jag ska tatuera mig. Har gått och väntat på att jag ska komma på en riktigt personlig text. Har alltid velat att den ska vara betydelsefull handla om min famlij på något sätt. En helg när vi var i Cape Coast slog det mig. Jag ska tatuera in Mum's Care. Namnet på vårat barnhem vilket symboliserar våra fina ungar och även något som står för min egen mamma, min "mum's care". Nu väntar jag bara på att jag ska ta mod till mig och besöka en tatuerare själv eller att någon vänlig själ ska ge mig en tattoo i födelsedagspresent. Tror att en sån här tatuering är omöjlig att ångra.
Josefine

'



Vill börja med att säga till min vän Josefine, vilken fin video, jag skrattar absolut inte! Va glad jag blev av den, så himla vackra ungar vi har ♥ Jag saknar mina ungar så jag dör. Istället för att plugga sitter jag och kollar bilder på dem. Ni ska veta hur svårt det är att komma från ett barnhem och sedan åka tillbaka till Sverige och leva ett vanligt liv igen, man ska sätta igång att plugga direkt, man har krav att man ska se ut på ett visst sätt. I Ghana var alla så vänliga, och brydde inte alls om hur man såg ut, utan det var verkligen insidan som räknades.

Jag har ett ämne i skolan som heter Multimedia, där ska vi filma en dokumentär, vanlig kortfilm eller något liknande och bestämde mig för att filma i Ghana, som en dokumentär(det var väl ganska självklart att jag skule göra det haha)Så när den är klar kommer ni få se endel till av barnhemmet. Kanske kommer den bli klar i veckan, det är så mycket jobb! Men jag ska göra allt för att bli klar, det lovar jag. Måste filma ett par scener till bara.

Har även fått fråga om vilket objektiv jag använder och det är yashica lens ml 50mm 1:1.4. Men, det är manuellt och väldigt svårt att fota med. Man måste verkligen bli van innan det blir de perfekta bilderna. På barnhemmet var det speciellt svårt, då jag inte kan säga att de ska stå stilla medans jag fotar, utan var tvungen att få in rätt fokus på en tiodels sekund haha. Skulle inte rekomendera detta objektiv om man inte är tålmodig fotograf, det blir fina bilder men man blir galen när man lägger in de på datorn och ser att de är oskarpa. Finns lika bra objektiv som ställer in fokusen automatiskt, men jag gillar lite utmaning!

En film där mestadels barnen håller i kameran. Kvaliten är dålig, lät bara barnen filma med min lilla kamera. Och så är det den första filmen jag klippt ihop själv, skratta inte åt mig lisa... Har väldigt många småklipp så kändes enklare att kasta ihop ett par stycken, gör samma sak med videorna från systemkameran om några dagar!

Josefine

Har inte ens varit hemma i tre veckor och det känns som att jag varit här i flera månader. Förstår inte hur de där 24 dagarna kunde gå så snabbt i Ghana. Trots att det känns som att jag varit hemma länge så är Ghana fortfarande det enda jag pratar om.

Den där platsen som bara ligger några timmar bort med flyg och som är så himla annorlunda. Det känns som att man rest 100 år tillbaka i tiden när man kommer dit. Det är mycket som finns kvar att göra i landet och det är en lång väg att gå för att ta sig ur fattigdomen. Men vad är egentligen pengar och materiell rikedom när det finns så mycket glädje och gemenskap? Människorna i Ghana vill bli som oss västerlänningar och strävar efter att utvecklas i samma riktning som vi. Det jag inte förstår är hur vi västerlänningar inte vill ta efter dem. Att kunna leva i ett samhälle utan stress, där du kan prata med främmande människor på gatan och behandlar varje människa du möter som om det vore en familjemedlem. Är inte det något vi borde sträva efter?

I Ghana kom vi in i en liten affär som ägdes av en kvinna en dag. I affären satt kvinnan och åt tillsammans med sin son. Kvinnan satt på huk och hennes son satt på en pall, de åt med händerna och den lilla grytan som de båda åt ur stod på en sliten plaststol. Sonen tappade en liten bit mat på plaststolen och böjde sig genast ner och slickade upp det. De var som alla andra i byn Senya Beraku väldigt fattiga, trots det så frågade kvinnan om vi ville ha av deras mat. Man blir chockad över denna givmildhet, det är en väldigt stor kontrast till hur det fungerar i Sverige. Här, där de flesta har en hyffsat god ekonomi så skulle vi aldrig få för oss att bjuda människor vi inte känner på mat. Det kändes fel att jag blev chockad, hade hon frågat en ghanian så hade den personen troligen satt sig ner och ätit med dem. Där är det vardag, man behandlar varandra så. Alla är fattiga och man delar på det man har.

Ett annat exempel på detta är att barnen på barnhemmet tröck i oss godis och kakor så fort vi gav dem det. Det är nästan viktigare att bjuda än att äta själv. Hade barnen hittat något gammalt godis i sopporna så kom dom och bjöd. Tackade man nej så fick man det intryckt i munnen ändå så tillslut lärde man sig att alltid försöka tacka ja, trots att man inte visste vart de hittat det dem bjöd på eller hur gammalt det var.

Och just nu skulle jag byta ut all den goda svenska maten för att få något smutsigt skräp intryckt i munnen. Förstår inte när den här enorma längtan ska försvinna. Har iallafall lagt av med mina sakna-barnen-och-gråta-tills-tårarna-tar-slut-attacker, nu kommer det bara tårar när jag ser bilderna av dem. Det låter hur mesigt som helst, att man kan fästa sig vid så många barn på bara tre veckor. Men som både jag och Lisa säger: man måste åka dit för att förstå.

Josefine

Det är sjukt vad jag saknar barnen. Saknar hela Ghana, det underbara folket, alla barn och alla vänner. Det går inte en dag utan att jag och Lisa pratar minnen från Ghana och planerar vår nästa resa dit. Vill bara tillbaka nu.

Josefine

Idag är jag hemma och är sjuk igen. Har varit det sen vi kom hem från Ghana, haft feber, varit förkyld, trött och hostat konstant. Men det är bara att vila och hoppas det blir bättre. Ska försöka ta tag i gammalt skolarbete idag, sånt som skulle varit gjort redan innan vi åkte till Ghana men som jag inte gjorde pga att jag packade och sånt istället. Vill bara ha den här sista terminen avklarad och få nya möjligheter. För varje sak jag gör tänker jag: ett steg närmare Ghana. Det blir liiite liiite lättare då. Kämpa kämpa..

Josefine

Ibland finns det inte mycket annat än barnen på mums care i huvudet på mig. Speciellt på kvällarna. Tänker massor på dem, undrar vad de gjort under dagen, om de gått och lagt sig än, om alla mår bra, om de lärt sig något nytt i skolan osv. Jag kan sakna dem så mycket så jag tillslut ligger tårögd i sängen och inte vill något annat än att vara i Ghana hos dem. Som nu ungefär. Alla tankar jag haft i huvudet ikväll har på något sätt handlat om barnen. Jag vill ge dem allt jag äger, jag vill att de ska ha mer möjligheter i livet än vad de har nu. Vill ge dem massor kärlek och visa hur stolt jag är över hur duktiga de är på allt. De här barnen har gett mig så mycket mer än vad jag någonsin kommer kunna ge dem och det är jag oerhört tacksam för.

Josefine

Hur många bilder och videos vi än lägger upp så går det inte att förstå. Det är nästan jobbigt att berätta för alla om vår resa. Vad vi än säger så kan ingen förstå vad vi upplevt. Ingen kan förstå vilka underbara barn vi träffat. Det går inte att förklara vilket ansvar dessa barn har och jag kan knappt själv förstå hur mycket kärlek de är i behov av. Trots att de flesta barnens föräldrar är döda och de lever i fattigdom så finns det så mycket glädje och gemenskap. Det gör ont varje gång jag ser bilderna på våra underbara små skitungar♥ Jag vill inget hellre än att ligga brevid min bästa kompis i det där tomma betongrummet med möss och kackerlackor. Vakna genomsvettig till ljudet av tuppar, kalkoner och barn som skriker. Att få stiga upp och se att solen skiner och mötas av massor glada barn som skriker att det är bathingtime. Det är en oslagbar känsla och jag skulle ge upp alla materiella ting här i Sverige för att få leva det livet för alltid.

Längtan över att få se de här barnen igen gör mig väldigt taggad på att jobba, så nu är det bara att köra stenhårt och spara massor pengar. Förhoppningsvis åker vi tillbaka till Ghana i november igen men då blir det en enkelbiljett, så får vi se när vi kommer hem. Eller som Lisa skrev, vi får se OM vi kommer hem igen, haha!

Josefine

Ghanianerna hade jättesvårt för det svenska språket och alla våra konstiga uttal. Här försöker vi lära Craig att presentera sig. Vi höll på att skratta ihjäl oss, så skön!

Josefine

Nu var det ett tag sen man skrev i bloggen, har inte haft den tiden. Sen Josefine och jag kom hem från Ghana har vi gått med ångest varje dag, vi vill inget hellre än att åka tillbaka dit. Jag vill spola tillbaka tiden till när vi stod på Landvetter för att sedan ta planet till Ghana.

Denna resa går varken förklara med bilder, video eller ord. Man måste själv uppleva detta med egna ögon. ALLT var på ett annorlunda sätt mot vad det är i Sverige. Som väntat hittade jag ett barn jag fäste mig vid extra mycket, Eva, henne vill jag bara ta hem till Sverige! Egentligen vill man ta hem alla och ge dem ett bättre liv än vad de har. Josefine och jag har redan börjat planera en resa tillbaka i höst. Jobba ihop pengar hela sommaren och sedan ta en enkelbiljett ner och vara där ett bra tag, om vi någonsin kommer åka hem haha.

Det har verkligen varit ett fotoparadis för mig, jag har så mycket att visa.

Lisa

Har inte funnits tid till att blogga, det hander sa mycket annat har sa internet kanns inte sa viktigt. I veckorna ar vi pa barnhemmet och umgas med vara underbara ungar! Helgerna har vi spenderat i cape coast med linda och hillevi. Har aven traffat manga ghaniansk vanner i cape coast och typ alla tror pa rastafaray, sa roliga ar dem haha. I Senya Bereku dar vi bor ar alla jattereligosa och valdigt fattiga. Det ar svart att forsta kulturen ibland och det gor ont i hjartat nar barnen blir slagna. Men vi kommer med asikter och forsoker fa folket har att forsta att det finns andra satt att uppfostra barn pa. Vi bor i ett rum gjort av betong med tva sangar och ett bord, vi har kackerlackor, spindlar och en mus som heter mange i vart rum. Det ar ganska obehagligt att vakna pa natterna av att musen kryper pa ens kropp och det ar skont att fa bo pa hotell utan alla dessa djur pa helgerna.

Nyar har var helt fantastiskt, gar inte att forklara med ord. Jag onskar att folk kunde forsta allt vi upplever har men kanns inte som att nagon kommer fatta trots att vi visar bilder och filmklipp. Vi firade in det nya aret pa hotellet i cae coast, vi at god mat. Maten vi far pa barnhemmet gar inte att ata, svalter pa veckorna och ater massor pa helgerna typ.. Ibland far vi bara bananer till mat. Efter att vi atit sa satt vi och lyssnade pa hotellets musik och kollade pa alla som dansade afrikansk dans pa dansgolvet, onskar verkligen att svenska dansgolv var som dom har. Vid tolvslaget gick vi ner till stranden som hotellet ligger pa och dar tandes tva stora brasor och massor raketer. Det var massor folk och alla sprang och kramade varandra, bar upp mig och onskade gott nytt ar. Sa sjukt bra stamning och sa vackert. Sen gick vi upp till hotellets klubb och dansade och hade sa sjukt roligt. Natten slutade med att vi satt pa stranden och sag solen ga upp och fiskarna aka ut pa havet med sina batar. Nar jag gick och la mig var det ljust ute och hotellklubbens hogtalare dunkade fortfarande och folk dansade. Tror inte att de slutade spela forran runt 10 pa morgonen!

Nu har killen brevid mig pa internetcafet tvingat mig att adda honom pa facebook och spammar mig totalt, roliga manniskor har som sagt haha. Vi ska till banken och vaxla mer pengar nu, har gatt at ca 1500 kr pa mer an tva veckor, sa sjukt billigt har! en taxiresa pa tva timmar kostar ca 20 kr, ett cigarettpacket som kostar 50 kr hemma kostar inte ens 5 kr har, extremt!

Har tyvarr ingen kamera med mig hit sa det blir inga bilder, men det kanske kommer senare i veckan, annars nar vi kommer hem.