ghanavolontarer

Har inte ens varit hemma i tre veckor och det känns som att jag varit här i flera månader. Förstår inte hur de där 24 dagarna kunde gå så snabbt i Ghana. Trots att det känns som att jag varit hemma länge så är Ghana fortfarande det enda jag pratar om.

Den där platsen som bara ligger några timmar bort med flyg och som är så himla annorlunda. Det känns som att man rest 100 år tillbaka i tiden när man kommer dit. Det är mycket som finns kvar att göra i landet och det är en lång väg att gå för att ta sig ur fattigdomen. Men vad är egentligen pengar och materiell rikedom när det finns så mycket glädje och gemenskap? Människorna i Ghana vill bli som oss västerlänningar och strävar efter att utvecklas i samma riktning som vi. Det jag inte förstår är hur vi västerlänningar inte vill ta efter dem. Att kunna leva i ett samhälle utan stress, där du kan prata med främmande människor på gatan och behandlar varje människa du möter som om det vore en familjemedlem. Är inte det något vi borde sträva efter?

I Ghana kom vi in i en liten affär som ägdes av en kvinna en dag. I affären satt kvinnan och åt tillsammans med sin son. Kvinnan satt på huk och hennes son satt på en pall, de åt med händerna och den lilla grytan som de båda åt ur stod på en sliten plaststol. Sonen tappade en liten bit mat på plaststolen och böjde sig genast ner och slickade upp det. De var som alla andra i byn Senya Beraku väldigt fattiga, trots det så frågade kvinnan om vi ville ha av deras mat. Man blir chockad över denna givmildhet, det är en väldigt stor kontrast till hur det fungerar i Sverige. Här, där de flesta har en hyffsat god ekonomi så skulle vi aldrig få för oss att bjuda människor vi inte känner på mat. Det kändes fel att jag blev chockad, hade hon frågat en ghanian så hade den personen troligen satt sig ner och ätit med dem. Där är det vardag, man behandlar varandra så. Alla är fattiga och man delar på det man har.

Ett annat exempel på detta är att barnen på barnhemmet tröck i oss godis och kakor så fort vi gav dem det. Det är nästan viktigare att bjuda än att äta själv. Hade barnen hittat något gammalt godis i sopporna så kom dom och bjöd. Tackade man nej så fick man det intryckt i munnen ändå så tillslut lärde man sig att alltid försöka tacka ja, trots att man inte visste vart de hittat det dem bjöd på eller hur gammalt det var.

Och just nu skulle jag byta ut all den goda svenska maten för att få något smutsigt skräp intryckt i munnen. Förstår inte när den här enorma längtan ska försvinna. Har iallafall lagt av med mina sakna-barnen-och-gråta-tills-tårarna-tar-slut-attacker, nu kommer det bara tårar när jag ser bilderna av dem. Det låter hur mesigt som helst, att man kan fästa sig vid så många barn på bara tre veckor. Men som både jag och Lisa säger: man måste åka dit för att förstå.

Josefine