20 Juli 2012
Här sitter jag, i Göteborg. Var tvungen att kolla upp spårvagnen för imorgon och tänkte även kolla lite bloggar snabbt, skulle kolla min gamla personliga blogg. Fick ett hugg i hjärtat när jag såg ett inlägg om Ghana. Gick snabbt in på denna blogg och började läsa. Man glömmer så snabbt, allt förändras! Mitt tankesätt förändrades direkt när jag läste och såg bilder Josefine och jag tagit under vår resa. Ord som vi skrivt i denna blogg får mig att tänka... Jag måste tillbaka till barnen. Vad gör de nu? Är alla kvar och mår bra? Har du vuxit? Den viktigaste frågan är om de är okej. Det gör mig i nuläget nervös, att det ska ha hänt de något.
Jag jobbar nu i hemtjänsten med trevliga äldre människor, vi brukar ofta sitta ner och prata om dessa barn, de förstår på ett annat sätt. Många av de jag berättar detta för, fäller en tår och kan verkligen tänka sig vad Josefine och jag har varit med om. Det är en annan värld. Nu när jag har uppdaterat mig själv kan jag åter berätta min historia med nya ord och få personer att förstå bättre.
Jag saknar barnen så jag får ont i hjärtat. Inte alla som har så många barn som Josefine och jag♥
Ska även tillägga att det var cirka sju månader sen jag och Josefine gick på planet till Ghana, SJU månader sedan???? Tiden går för fort.
- en bekymrad Lisa
